Hallå! Varit hemma ett tag nu och jag är såå jääävla trött att jag inte orkar storhandla idag och skjuter upp det till imorgon istället.. Får hoppas jag faktiskt tar tag i det då, för då vi inte storhandlar brukar vi inte kunna ha lika bra koll på veckans pengar och då är vi för fattiga i slutet av veckan. Bläää..

 

Slutade skolan efter typ 30 min av att ha varit där, då jag är typ klar med allting. Så då hängde jag med till Julia och chillade på hennes balkong, strosade runt på stan innan vi avlustade allting på Max där Julia käkade paj.. 

 

Tänkte faktiskt skriva om något jag tycker är lite smålustigt. När folk överredigerar sina bilder till MAX och sen skriver typ att dem känner sig fula eller något och så kommenterar folk att dem inte gör det, hmm.. Ganska svårt att veta då man knappt ser någonting, haha..

 

Ända sen vi var små tror jag alla har lärt sig att man inte ska döma någon efter utseendet. Men ändå gör vi alla det, till en viss grad. Det känns som om alla har en gräns om vad dem tycker är fel och för mycket, jag också men egentligen är det så korkat.

 

 

Vid dem här fallen finns det många som kan se bortom om en nära vän gör en tatuering eller om dem kanske korrigerar sin näsa, dem kommer ge ogillande blickar, kasta onödiga kommentarer och okända människor kommer känna behovet att berätta hur lite dem gillar det. Vilket är något som gör att mitt skinn kryper redan då. För som man redan många gånger hört "min kropp mina beslut" eller din kropp, vilket som.

 

Och sen finns det riktigt extrema fallen som "kattmannen" och "zombieboy" (google it) då det inte går för dem att dölja det på något sätt när dem går ut och dem kommer alltid bli utsatta för människors kommentarer. Så varför är det som att vi människor känner att så fort det kommer till dem här extrema fallen även fast du är en ganska tolerant och accepternade människa kan man säga vad man vill?

Helt plötsligt upphör alla regler om vett och etikett och man kan kalla dem missfoster om det så faller än in. Även fast det är uppbyggda precis som alla andra och har känslor precis som alla andra?

Ja, man måste vara ganska hårdhudad om man tar det steget att ha ett sådan extremt utséende men man måste ändå inte pressas till gränsen med olika kommentarer. 

 

Så varför ska den regeln man lärt sig ända sedan barnsben som varit så hårt inmatad i våra hjärnor inte räknas alltid? Varför är det ändå accepterat att hata och tro att man är över dem människorna, bättre och då har rättigheten att säga vad man vill, bara för att dem valde en annan väg i sitt utséende. 

 

Det förbluffar mig att människor ser sig så bra och ser sig som att dem accepterar alla och älska alla, men i "alla" räknas tydligen inte vissa in. Vissa människor, har valt att gå så långt från sitt "orginal" utséende att det tydligen inte längre kan räknas som människor. 

 

 

Jag tänker inte be er ändra ert tanke sätt eller acceptera alla, ville bara få fram och kanske få en person att förstå att det är människor också och inte kan ta hur mycket skit som helst...

 

Nu dunkar mitt hjärta för jag blir så förbannad. Haha.. Jag personligen dömer bara folk som jag tror dömer mig (logic?) när jag ser gamla tanter som tittar argt på mig eller ungdomar som er mer "normala" ut så tänker jag alltid att om dem ska döma mig dömer jag dem, haha. Försöker jobba med det och försöker släppa såna tankar. Men gör så mest av reflex att beskydda mig själv, så jag ska klara av olika kommentarer, även fast jag inte är lika extrem som "zombieboy".

© Ellinor Wikman

Satt och funderade och bestämde mig för att skriva ett inlägg om "förevigt". På sistone har jag förlorat många vänner (gråter inga tårar över det så ta mig inte fel) men det var människor jag faktiskt trodde jag alltid skulle ha kontakt med, men icket. Och det är inte alltid mitt eller någon annans fel och ibland glider man bara ifrån varandra.

 

Har missbrukat ordet förevigt för många gånger och att sätta sig själv i tron på att någon alltid kommer vara vid ens sida känns som om man lurar sig själv, ja ibland har man underbar tur och håller ihop hela livet (vänskap och förhållande) men hur ofta är det?

 

Nu tänker säkert många av er "Men tror du inte att du och Oliver kommer vara tillsammans hela livet?" Helt ärligt har jag ingen aning, just nu vill jag spendera idag och imorgon med honom men jag kan inte förutspå framtiden och jag har blivit övergiven för många gånger för att handfallet tro på att det kommer hålla föralltid.

 

 

Hatar att jag inte kan bada och ta jätte, jätte varma duschar, är typ det bästa som finns och nu kan jag inte.. Livet suger, HAH, nej jag skoja! Sitter och dricker sprite och kollar South Park med Oliver. 

 

Sitter också och filosoferar på mitt liv. Ibland blir jag så stressad av att jag inte är på ett visst sätt och känns som om jag är enda i världen på det här sättet (är inte så trög att jag verkligen tror det). Blir oftast inte avundsjuk på andras utséende utan deras sätt att se på världen, vänskaper och tankesätt... Men vet att jag bara måste acceptera hur jag är.. Hmm...

 

1. Solskydd - Så fort jag går ut måste jag ha solskydd för att inte bränna mig och att behålla min blekhet, folk som solar borde också egentligen använda solskydd för att undvika det farliga strålningarna från solen men det flesta jag vet använder inte det.

 

2. Finnar - Är i alla fall så jag upplever det att på mörka människor eller bara lite solbrända människor syns inte finnarna lika mycket men då man är blek är det som en rödprick på vitt papper, syns mycket mer än en röd fläck på brunt papper

 

3. Foundation - Är nästan omöjligt att hitta en foundation som är rätt färg för mig och oftast om det är rätt färg kanske det är fel konstistens eller fel täckförmåga.. Den enda jag vet som är perfekt för mig är Lóreal True Match i Rose Ivory.. (har också märkt att riktigt mörka människor har svårigheter att hitta rätt färg, verkar bara göras till dem med medium mörkt)

 

4. Kommentarer - Kanske inte är ett direkt problem men blir lite utjatat att varje gång det kommer på tal så får jag frågan "Varför vill du det?" tar inte direkt illa upp men tycker det är en konstig och onödig fråga, skulle aldrig falla mig in att fråga någon som säger att dem vill bli brunare "Varför?". Men kanske bara är jag.

 

 

Tänkte vara lite öppen och ärlig med er för en stund. Jag är inte så öppen alls om personliga saker men har börjat känna mig säkrare i mig själv på sistone så tänkte öppna mig lite, kommer aldrig vara helt öppen om vad som jag upplever i mitt liv på min blogg men lite mer kanske.

 

 

Varje dag försöker jag känna mig bekvämare i mitt sociala liv. Det är något jag jobbat med hela mitt liv. Inte för jag har svårt att skaffa vänner eller svårt att prata med människor bara det att jag är överdrivet kräsen vem jag anser som mina vänner. Men samtidigt ser jag det som att jag inte tänker vara vän med någon som är helt korkad och bara snackar skit och har annorlunda humor än mig, vilket känns som många.

 

MEN då jag är så kräsen så har jag inte jätte många vänner, alla människor som jag räknar som mina vänner kan jag räkna på en av mina händer, så är ju inte ett ton.

 

Nästan alla människor jag känner (för jag känner så många, haha!) har jätte många vänner men har något dåligt att säga om den ena och den andra och jag vill inte vara en av dem som gör så, har jag ett problem med någon jag är vän med vill jag kunna säga det till dem eller så vill jag inte ha dem som vän.. Vill inte ha jätte många vänner bara för att om jag ändå knappt gillar hälften.

 

Jag är egentligen en introvert person, en som helst har få vänner och spenderar mycket tid själv.. Mitt problem (som jag jobbar med) är att jag har svårt att acceptera det. Har hela mitt liv velat vara en annan person och försökt inbilla mig själv att jag är den personen. Har svårt att acceptera att jag inte alltid vill springa runt utomhus hela tiden, att jag har svårt att ringa upp 50 olika människor varje dag och fråga om man ska hitta på något.

 

För jag säger ju alltid att jag vill vara den här personen som upplever massa och jag vill se massor innan jag dör och alla säger att nu är tiden att uppleva och se, i den här åldern jag är i, så känner den här pressen från omvärlden att prestera och hitta på saker då jag innerst inne vet att jag är lika nöjd hemma. 

 

Så just nu försöker jag pressa mig själv socialt och våga träffa andra människor, försöka att inte vara så kräsen och ta mig ut oftare samtidigt som jag vill kunna acceptera att jag är mer introvert och gillar min egentid mer än andra kanske gör.

 

 

På tal om frossa så har jag ätit kakor och sådant druckit te och kollar på Pretty Woman senare blir det hamburgare igen, mmm, så gott.

 

Men ska försöka bli hälsosammare igen snart, inte av någon större anledning än att jag gillar mer hur min kropp såg ut då, är inga större förändringar... Säkert bara jag som märker skillnaden men gillar det mer så ja. :3

 

1. Kunna gå ner i split eller spagat - yogan hjälper

3. Skaffa en mops och döpa den till Frodo - Sagan om ringen referens, hehe

5. Raka av allt mitt hår

7. Åka till en liten by någonstans i världen där dem äter spindlar och lära mig vad spindlar smakar - hah, random

9. Vara i minst ett land i varje kontinent

 

En sak jag ville ta upp är det här att ofta då jag säger till människor att jag är okej med min nästintill vita hy får jag oftast konstiga oförstående blickar som att dem för sitt liv inte kan förstå hur man kan gilla att vara blek.

Jag älskar min ljusa hy (dock inte mina finnar, haha!), tycker den ger underbar kontrast mot mitt mörka smink, kläder och hår. Och jag känner inte behovet av att sträva mot en solbränna, mer försöker jag undvika den, solskydd är min bästa vän!

Jag vill dock påpeka att jag inte har något emot folk som solar (eller för den delen är födda mörka i hyn), jag kan definitivt tycka det är fint med en fräsch solbränna men jag vill mest säga med det här inlägget att jag vill att fler ska inse att det inte är ett måste att sträva efter, man kan vara nöjd med sin hudton och det är så med det!

 

Tar inte åt mig då folk ger mig en konstig blick då jag berättar för dem men vill bara säga it's okey being pale.

En sak jag inte gillar är då folk överredigerar sina smink bilder. Jag försöker alltid få bilderna hamna så nära verkligheten, annars kan inte personen som ser bilderna veta hur det verkligen ser ut. Klart jag redigerar dem men är bara att ge tillbaka lite färg som kameran sköljde bort.

 

Jag som säkert många andra funderar på underliga saker under dagarna och ville dela med mig om några saker jag funderat på idag. För oftast gör man ju inte det, de bara passerar genom huvudet, ibland kanske man i förbifarten berättar för någon men oftast far det ut i vinden för att aldrig minnas, men idag ville jag dela med mig!

 

På början av dagen funderade jag på Dalai Lama och hur han är en så stor och graciös person... Sen insåg jag att han måste ju skita någon gång. Och säkert flera gånger. Vilket jag inte kan riktigt förstå för han är en sådan stor människa men han behöver göra det också, haha.. Ja, jag vet, jag har underbara tankegångar..

 

Sen tänkte jag på dem här pengarullarna affärer brukar ha om det tar slut mynt. Betalar dem mer för rullarna än själva pengarna är värda? Det måste dem väl göra eftersom det är ju förpackat så fint och sen att skickas dit. Undra hur mycket mer det kostar än själva pengarna är värd.

 

Min sista fundering jag tänkte dela med mig av är en som  brukar återkomma för mig, då man ser något skrot på marken. Då brukar jag tänka att någon har skapat den, tillverkat den och sedan har den säkert blivit såld i en affär och då gick någon dit och ville ha just den saken. Och nu är det bara skrot som alla obekymrat går förbi...

 

Satt här och filosoferade och började tänka på min blivande smink karriär. Och tänkte på hur människor alltid talar om pengar, man ska tjäna så mycket pengar osv. Alltid då jag tänkt på framtiden av min smink karriär har pengar aldrig passerat min tanke (jag brukar skämta om att jag ska bli rik men aldrig på allvar). Har aldrig funderat på hur mycket jag hade kunnat tjäna om jag får jobba med EXAKT vad jag vill.

Och tänkte igenom det nu och insåg att jag bryr mig inte om pengar, eller alltså, mycket pengar är ju alltid nice men det är inte det jag strävar efter i mitt liv.

 

Jag hade kunnat jobba i en riktigt gammal sliten affär som gör att jag precis klarar hyran bara för att få sminka till det jag vill, vilket skulle vara till filmer/filmserier - gärna gore, fantasy eller sådant. Men om jag får det är jag nöjd, jag behöver inget annat.

- Nog så hade jag sparat så jag kunde resa runt jorden vilket också är ett mål (i alla fall vara till minst ett land i varje kontinent) men är ju något man mest troligt måste spara till ganska hårt hur som helst, är ju inget man bara drar ur röven.

Tänkte också lägga upp 2 bilder (och en historia) från tiden precis innan jag flyttade på smink jag gjorde då.

 

 

Sätter alltid på den här låten då jag känner att jag får onda ögat av någon som säkert att tycker jag ser ut som satan spydde upp mig, haha! Bryr mig inte alls då folk tycker si och så (nog för jag inte får det så ofta) men då det händer skrattar jag bara. c:

 

Nu ska jag och Oliver spela Walking Dead, skriver kanske senare!

KRAM!

 

 

 

Jag vet inte om några av er kommer bli förbannad på mig nu men jag får aldrig mensvärk (men har pratat med människor som får mensvärk och det håller med mig om följande saker).

 

 

För det första, jag har inget problem om folk klagar på att dem har ont men jag brukar undra om man verkligen har så förbannat ont skulle jag nog rekommendera att stanna hemma istället för att gå till skolan, men som sagt bryr mig inte om folk klagar på smärtan så länge det inte går utöver mig.

 

Sen till det huvudsakliga jag vill säga... Om man är en sådan människa som blir aggresiv av att ha mens skulle jag rekomendera att dem stannar hemma för det känns inte som en legit anledning att skrika på andra människor bara för att man har ont. Det gör inte personen som skriker gladare eller den som får höra skriken gladare.

Sen vill jag inflikna att jag fortfarande har ont i huvudet från och till och har det ungefär varannan dag nu för tiden istället för varje men har det fortfarande även fast jag inte nämner det. Men även fast jag har så ont att jag kan dö ibland så skriker jag inte på andra för det är ju inte deras fel att jag har ont och det kommer inte hjälpa att jag skriker på dem, kommer ju ändå ha lika ont.

 

 

 

SEN till trevligare saker har jag spelat mario i 3,5 timmar hittade 6 stjärnor men Oliver var tvungen att hjälpa mig med två av dem efter det klarade jag inte mer, haha... Nu har jag ätit tomtegröt och mackor till middag. 

 

 

 

Något jag inte tål är när folk går ute med mjukisbyxor. Tycker det ser så sjukt slitet och hemskt ut. (Förlåt om ni brukar ha det men är bara min personliga åsikt!)

Sen är det ju också MINST lika illa då man går i one piece, vill ju bara gråta.. Eller då folk verkar tro att dem ser bra ut då dem har på sig det så har dem fixat håret och sminkat sig asmycket osv... Förstår inte. Värst av allt är ju när folk har mjukisbyxor/ one piece och högklackade skor?! Det är så ologiskt att jag blir helt chokad.

 

 

Godmorgon! Har varit vaken ett tag och kollat på youtube men har inte tagit tag i orken att blogga föränn nu. Ska försöka fotografera och rita idag för det var ett tag sen nu.

 

Föresten! Tänkte skita i frågestunden eftersom ingen utom mupp Julia skrev. Sen fick jag en kommentar där personen fråga hur jag verkligen mår vilket är något jag inte tänker diskutera öppet på internet eller med någon utom mina vänner.

 

Jag kan prata om allting i mitt liv och om min fysiska hälsa men min psykiska hälsa är något som jag finner ytterst personligt och jag tänker inte dela med mig här. Det kan hända att jag skriver inlägg där jag säger att jag inte mår bra och så vidare men kommer aldrig gå in på djupet på varför jag mår så som jag gör då för det är bara för mig att veta.

 

Godmorgon apor!

 

Sitter och kollar yt videos om tatueringar och börjar bli satans nervös... Det är bara 17 dagar och 5 månader tills jag blir 18 år och det ska hända snart efter jag blir 18! Tänker inte sitta och dra ut på det... Men får det här pirret i magen som man får när man ska göra något spännande men samtidigt asläskigt.

 

Då ska jag börja med min "första tatuering" och sedan påbörja min sleeve. Är enda sättet jag kan beskriva det jag vill göra utan att berätta för mycket om hur det kommer se ut för jag visar då det är klart!

 

Håll käften till alla som säger "Du kommer ångra dig när du blir äldre" .. Gud, skaffa er ett liv. Jag älskar den här kvinnan och önskar jag kommer vara lika badass i hennes ålder! Just nu tänker jag mig inte att jag kommer ha lika mycket tatueringar, men vem vet vad framtiden säger om det? c;