Döm inte en bok efter omslaget… Eller?
0Ända sen vi var små tror jag alla har lärt sig att man inte ska döma någon efter utseendet. Men ändå gör vi alla det, till en viss grad. Det känns som om alla har en gräns om vad dem tycker är fel och för mycket, jag också men egentligen är det så korkat.
Vissa drar sin gräns vid plastikoperationer, känner att man ska vara nöjd med den kropp man har.
Vissa säger att tatueringar förstör ens utséende och inte göras.
Vissa säger att tatueringar förstör ens utséende och inte göras.
Vissa säger att töjningar är äckliga (många drar sin gräns vid töjningar som är på andra ställen än öronen, näsan, munnen osv)
Vid dem här fallen finns det många som kan se bortom om en nära vän gör en tatuering eller om dem kanske korrigerar sin näsa, dem kommer ge ogillande blickar, kasta onödiga kommentarer och okända människor kommer känna behovet att berätta hur lite dem gillar det. Vilket är något som gör att mitt skinn kryper redan då. För som man redan många gånger hört "min kropp mina beslut" eller din kropp, vilket som.
Och sen finns det riktigt extrema fallen som "kattmannen" och "zombieboy" (google it) då det inte går för dem att dölja det på något sätt när dem går ut och dem kommer alltid bli utsatta för människors kommentarer. Så varför är det som att vi människor känner att så fort det kommer till dem här extrema fallen även fast du är en ganska tolerant och accepternade människa kan man säga vad man vill?
Helt plötsligt upphör alla regler om vett och etikett och man kan kalla dem missfoster om det så faller än in. Även fast det är uppbyggda precis som alla andra och har känslor precis som alla andra?
Ja, man måste vara ganska hårdhudad om man tar det steget att ha ett sådan extremt utséende men man måste ändå inte pressas till gränsen med olika kommentarer.
Helt plötsligt upphör alla regler om vett och etikett och man kan kalla dem missfoster om det så faller än in. Även fast det är uppbyggda precis som alla andra och har känslor precis som alla andra?
Ja, man måste vara ganska hårdhudad om man tar det steget att ha ett sådan extremt utséende men man måste ändå inte pressas till gränsen med olika kommentarer.
Så varför ska den regeln man lärt sig ända sedan barnsben som varit så hårt inmatad i våra hjärnor inte räknas alltid? Varför är det ändå accepterat att hata och tro att man är över dem människorna, bättre och då har rättigheten att säga vad man vill, bara för att dem valde en annan väg i sitt utséende.
Det förbluffar mig att människor ser sig så bra och ser sig som att dem accepterar alla och älska alla, men i "alla" räknas tydligen inte vissa in. Vissa människor, har valt att gå så långt från sitt "orginal" utséende att det tydligen inte längre kan räknas som människor.
Om jag frågar så här, om din allra närmaste vän, skulle byta utséende och se ut som "kattmannen" eller "zombieboy" skulle du acceptera dem eller ta avstånd från dem?
Jag tänker inte be er ändra ert tanke sätt eller acceptera alla, ville bara få fram och kanske få en person att förstå att det är människor också och inte kan ta hur mycket skit som helst...
Nu dunkar mitt hjärta för jag blir så förbannad. Haha.. Jag personligen dömer bara folk som jag tror dömer mig (logic?) när jag ser gamla tanter som tittar argt på mig eller ungdomar som er mer "normala" ut så tänker jag alltid att om dem ska döma mig dömer jag dem, haha. Försöker jobba med det och försöker släppa såna tankar. Men gör så mest av reflex att beskydda mig själv, så jag ska klara av olika kommentarer, även fast jag inte är lika extrem som "zombieboy".
© Ellinor Wikman
© Ellinor Wikman