Novell
0Skriver alltid det då jag laddar mina noveller, dem är våldsamma, grafiska och blodiga så om ni är känsliga LÄS INTE. Haha. Jag själv kan inte läsa blodiga noveller om det inte är jag som skrivit dem, vilket är lite lustigt men jag mår illa då jag gör det, hah.
När jag ser tillbaka på det minns jag det så mycket tydligare. Tydligare än jag såg på det då, nu förstår jag vad som hände och hur allting gick till. Vad han egentligen gjorde och vad jag gjorde mot honom.
Jag låg vaken natten till torsdag och klockan var 03.00. Klockan slog något som kändes som öronbedövande slag. Allt som fyllde mitt inre var tankarna på vad min far hade sagt och vad han hade gjort. Han hade varit full igen, hela hans mun hade luktat av sprit och hans ögon var dimmiga och röda, det var precis som det alltid brukade vara, nästan i alla fall. Det var något annorlunda med hans sätt att tala med mig, hans sätt att se på mig och hans sätt att röra vid mig. Han smekte mig över huvudet lätt, som om hans hand bara var ett vinddrag. Jag ryste vid hans beröring minns jag, jag minns så tydligt den äcklade känslan över att han ens rörde mig, att han ens tog på mig. Han sa att han alltid skulle älska mig, att jag alltid skulle vara hans lilla flicka. Han smekte mig längst ryggen och sedan upp på huvudet igen. Plötsligt ryckte han mitt ansikte bakåt då han hade fattat ett hårt tag om mitt hår och jag skrek till av den oväntade rörelsen och den ilande smärtan i hårbotten. Efter det gick allting så fort, även nu, nu när allting är över har jag svårt att tänka på det, hans pulserade rörelser som tvingade mig ner, hur mitt motstånd var lönlöst och hur ont allting gjorde, hur världen snurrade och hur smärtan sög som en kniv i mig. Varför, kunde jag bara tänka, varför nu varför idag, varför jag?
Medan jag låg och tänkte tillbaka slog klockan sina öronbedövande slag den hade blivit 03.30. Jag visste var han förvarade sina jaktgevär. Den frestande tanken var att bara göra slut på lidandet, ett skott i tinningen och blodet skulle spruta ut och det skulle vara över, den befriande känslan, att släppa allting och låta tiden rinna ut ur mina fingrar precis som blodet från hålet i huvudet. Högra skåpet ovanför den fula gamla porslin grisen som jag alltid sedan han först köpte den tyckte var så äcklig att se på. Det kliade i fingrarna vid tanken och jag vände mig om så mina armar skrapades mot det styva lakanet och det kändes värre än det hade gjort då, då kändes inte ens smärtan, hur djupt kniven än gick kunde jag inte få bort smärtan i mitt underliv som han hade orsakat bara några minuter tidigare, jag kände inget annat än hur det pulserade och värkte. Men nu kom den svidande vibrerande känslan fram och jag blundade hårt. Högra skåpet ovanför den äckliga grisen, bara ett skott så skulle både mina och hans problem vara ur världen.
Huvudet snurrade vilt och jag visste att mina lakan var fulla med blod vid det här laget, från vart visste jag inte och jag ville inte ta reda på det. När jag satte mig upp och såg ut över mitt mörklagda rum kunde jag inte förstå hur jag någonsin kunnat skratta, hur jag någonsin kunnat le här inne. Det kändes som ett mörkt fängelse. Ett fängelse utan galler. Jag kände den kalla känslan från golvet smälta genom mina strumpor. När jag tog sats och ställde mig upp kände jag hur allting började snurra igen och hur det rann blod nerför mitt högra ben. Jag tog några trevande steg mot dörren och kände det kalla handvredet i mina händer. Högra skåpet under den förbannade grisen, bara ett skott.
Trappan kändes som om den var en mil lång och smärtan ekade i min kropp för varje rörelse. Jag lämnade små oformliga spår av blod efter mig men det spelade ingen roll om det nymålade golvet blev förstört, snart skulle det ändå vara över och snart skulle jag äntligen få frid. Snart var jag framme vid det högra skåpet vid den där hemska grisen.
När jag hade ställt mig på golvet nedanför sista trappsteget kände jag paniken stiga i mig och undrade om han hade hört mig, om han skulle komma snubblande, om han skulle tvinga ner mig igen och in i mitt redan värkande inre. Det hade slutat blöda nu och mina spår tunnades ut. Jag tog några trevande steg till vardagsrummet där han hade somnat i soffan, hans mun var öppen och saliv rann ner för den vänstra mungipan, det äcklet, han låg där som om ingenting hade hänt, som om han var fullt nöjd med vad han gjort. Snart framme vid högra skåpet och grisen.
Kom fram till skåpet och började jag tveka lite, det kanske inte var någon bra ide, jag tänkte att jag kanske borde gå till polisen hitta hjälp men just då den tanken slog mig kom en ilande attack av smärta i hela mitt inre och jag vek mig dubbel, det var hans fel att jag hade ont, det äcklet. Då smärtan mojnat och jag kunde röra mig bättre öppnade jag äntligen det skåpet medan mina nakna ben smektes mot porslinsgrisens jämna, kalla yta och lämnade ljusa blodsträck kvar på den.
Jag tog fram hans minsta pistol och tittade efter, den var laddat. Jag tänkte tillbaka på då jag var yngre, han hade alltid visat mig hur jag skulle göra i nödsituationer om han inte skulle kunna beskydda mig. Ironin genomsyrade mig medan jag försökte stå rakt när jag bara ville falla ihop i krampanfall.
Jag siktade noga, mitt på tinningen så det skulle gå rätt in i hjärnan. Min hand skakade lätt men jag ville få slut på lidandet nu, jag ville inte mer, jag ville att det skulle vara över. Avtryckaren kändes nästan orubblig mellan mina kalla fingrar men den rörde sig sakta för att kasta iväg skottet som skulle lätta upp allting, alla smärtor skulle kanske äntligen försvinna. Det small. Jag föll omkull och allting blev svart.
Efter ett tag vaknade jag, såg porslinsbitarna på golvet då grisen fallit ner och krossats mot mitt skallben.
Insåg då att jag hade gjort det, han låg äntligen där död och naken, man kunde inte längre urskilja hans blod från mitt, där det pulserade ut från hans tinningar. Nu var det över nu skulle han inte kunna skada mig mer, aldrig mer skulle han kunna förstöra för mig, aldrig mer skulle jag behöva känna mig äcklad av hans närvaro. Jag sjönk ihop bredvid den äckliga, fula grisen under det högra skåpet och tog ett andetag.
© Ellinor Wikman