elliwikman.blogg.se

Satt och hade tråkigt och blev lite inspirerad så skrev en novell. Vill bara säga till folk som kanske är känsliga för blod eller liknande så är mina noveller oftast blodiga och vad man kan kalla psykologiska så ha det i åtanke.

Fräknar och rött hår 

Dag ut och dag in pratar jag med henne. Hennes samvete är fullt med sorg, önskan att göra det ogjort. Stackarn. Jag kan bara nicka och önska det fanns något att göra för henne. Men det finns det inte, jag kan bara vara hennes stöd och försöka få henne att glömma, stackars själ har gjort något så hemskt... Hon måste kunna acceptera vad hon har gjort och inte leva i låtsasvärld.

Stolen känns kall och hård och jag vrider på mig i hopp om att den ska bli bekvämare medan jag väntar på att hon ska komma in. Tystnaden ligger som ett lock mot öronen, det gör nästan ont så hårt det trycker på. Nu öppnas dörren och i förvåningen tappar jag anteckningsboken, när jag lyfter upp den faller mina röda lockar nerför ögonen, när jag kollar upp ser jag hennes fräkniga ansikte titta oroligt upp på mig. Hennes ångest är så påtagande att man får ont i magen. Även fast jag är professionell är vissa fall svårare än andra. Så mycket hemskt man får uppleva.

Hon sätter sig i stolen framför sig mig och jag börjar anteckna små korta saker för att kunna se tillbaka om vi gör några framsteg. Oftast inte. Hon pratar mycket tyst och viskande, låter nästan som om hon är inne i mitt huvud, hennes ord är så påtagande och hennes önskan att få slå sig fri är hjärtskärande. 

Hon talar om hur hon dödade sitt eget barn. Hur hon hade sett på henne och önskat att hon aldrig blivit född. Hon dödade sitt eget barn... Tog dess liv... Hennes röda hår faller framför ögonen och jag kan se hur hon gråter samtidigt som jag upptäcker att mina kinder är våta. Jag är professionell och borde inte gråta men jag känner verkligen hennes smärta ända in i själen. Förstår hur hon tänker.

Hon beskriver om och om igen hur hon hade styckat henne med kökskniven. Hur hennes små händer slog i luften och hur hon skrek av smärta. Jag kan höra skriket, det skär i mina ben. Hon beskriver om och om igen, hur mycket hon ångrar sig. Hur blodet hade pulserat upp ur den lilla sprattlande kroppen. Hur förvånad hon kände sig att en sån liten kropp kunde innehålla så mycket blod. Dem innehåller mycket blod faktiskt, även fast dem är små, jag kan se det framför mig, liter för liter sipprar ut, så varmt men ändå ett tecken på kyla och död.

Jag får ta upp min sminkspegel för att skärpa mig, inte sitta och gråta. Jag ska bete mig professionellt, ser mitt egna ansikte titta tillbaka på mig och hur fräknarna lyser mot min bleka hy. Min egen dotter har inte fått mina fräknar eller mitt röda hår. Hon är borta just nu ett tag men snart kommer hon hem igen, hon ska bara vara borta ett tag.

Nu börjar hon skaka och gråta så våldsamt att jag måste kliva upp och omfamna henne. Kramen känns lika lätt som luft, jag känner knappt hennes beröring, sakta försvinner snyftningarna och tiden för samtalet rinner ut.

Jag vänder mig om och vandrar ut ur rummet. Känner hur mitt röda hår klibbar fast mot mitt blöta, fräkniga ansikte. Nästa vecka måste jag hit igen och prata. Som om jag har gjort något fel, som om jag har gjort någon annan människa skada. Allt jag gör är att ta hand om min dotter, hon är så söt. Men hon fick inte mina fräknar och röda hår.