Fräknar och rött hår 

Dag ut och dag in pratar jag med henne. Hennes samvete är fullt med sorg, önskan att göra det ogjort. Stackarn. Jag kan bara nicka och önska det fanns något att göra för henne. Men det finns det inte, jag kan bara vara hennes stöd och försöka få henne att glömma, stackars själ har gjort något så hemskt... Hon måste kunna acceptera vad hon har gjort och inte leva i låtsasvärld.

Stolen känns kall och hård och jag vrider på mig i hopp om att den ska bli bekvämare medan jag väntar på att hon ska komma in. Tystnaden ligger som ett lock mot öronen, det gör nästan ont så hårt det trycker på. Nu öppnas dörren och i förvåningen tappar jag anteckningsboken, när jag lyfter upp den faller mina röda lockar nerför ögonen, när jag kollar upp ser jag hennes fräkniga ansikte titta oroligt upp på mig. Hennes ångest är så påtagande att man får ont i magen. Även fast jag är professionell är vissa fall svårare än andra. Så mycket hemskt man får uppleva.

Hon sätter sig i stolen framför sig mig och jag börjar anteckna små korta saker för att kunna se tillbaka om vi gör några framsteg. Oftast inte. Hon pratar mycket tyst och viskande, låter nästan som om hon är inne i mitt huvud, hennes ord är så påtagande och hennes önskan att få slå sig fri är hjärtskärande. 

Hon talar om hur hon dödade sitt eget barn. Hur hon hade sett på henne och önskat att hon aldrig blivit född. Hon dödade sitt eget barn... Tog dess liv... Hennes röda hår faller framför ögonen och jag kan se hur hon gråter samtidigt som jag upptäcker att mina kinder är våta. Jag är professionell och borde inte gråta men jag känner verkligen hennes smärta ända in i själen. Förstår hur hon tänker.

Hon beskriver om och om igen hur hon hade styckat henne med kökskniven. Hur hennes små händer slog i luften och hur hon skrek av smärta. Jag kan höra skriket, det skär i mina ben. Hon beskriver om och om igen, hur mycket hon ångrar sig. Hur blodet hade pulserat upp ur den lilla sprattlande kroppen. Hur förvånad hon kände sig att en sån liten kropp kunde innehålla så mycket blod. Dem innehåller mycket blod faktiskt, även fast dem är små, jag kan se det framför mig, liter för liter sipprar ut, så varmt men ändå ett tecken på kyla och död.

Jag får ta upp min sminkspegel för att skärpa mig, inte sitta och gråta. Jag ska bete mig professionellt, ser mitt egna ansikte titta tillbaka på mig och hur fräknarna lyser mot min bleka hy. Min egen dotter har inte fått mina fräknar eller mitt röda hår. Hon är borta just nu ett tag men snart kommer hon hem igen, hon ska bara vara borta ett tag.

Nu börjar hon skaka och gråta så våldsamt att jag måste kliva upp och omfamna henne. Kramen känns lika lätt som luft, jag känner knappt hennes beröring, sakta försvinner snyftningarna och tiden för samtalet rinner ut.

Jag vänder mig om och vandrar ut ur rummet. Känner hur mitt röda hår klibbar fast mot mitt blöta, fräkniga ansikte. Nästa vecka måste jag hit igen och prata. Som om jag har gjort något fel, som om jag har gjort någon annan människa skada. Allt jag gör är att ta hand om min dotter, hon är så söt. Men hon fick inte mina fräknar och röda hår.

Högra skåpet bredvid porslin grisen

När jag ser tillbaka på det minns jag det så mycket tydligare. Tydligare än jag såg på det då, nu förstår jag vad som hände och hur allting gick till. Vad han egentligen gjorde och vad jag gjorde mot honom.

Jag låg vaken natten till torsdag och klockan var 03.00. Klockan slog något som kändes som öronbedövande slag. Allt som fyllde mitt inre var tankarna på vad min far hade sagt och vad han hade gjort. Han hade varit full igen, hela hans mun hade luktat av sprit och hans ögon var dimmiga och röda, det var precis som det alltid brukade vara, nästan i alla fall. Det var något annorlunda med hans sätt att tala med mig, hans sätt att se på mig och hans sätt att röra vid mig. Han smekte mig över huvudet lätt, som om hans hand bara var ett vinddrag. Jag ryste vid hans beröring minns jag, jag minns så tydligt den äcklade känslan över att han ens rörde mig, att han ens tog på mig. Han sa att han alltid skulle älska mig, att jag alltid skulle vara hans lilla flicka. Han smekte mig längst ryggen och sedan upp på huvudet igen. Plötsligt ryckte han mitt ansikte bakåt då han hade fattat ett hårt tag om mitt nyligen lila färgade hår och jag skrek till av den oväntade rörelsen och den ilande smärtan i hela huvudet. Sen gick allting så fort, även nu, nu när allting är över har jag svårt att tänka på det, hans pulserade rörelser som tvingade mig ner, hur mitt motstånd var lönlöst och hur ont allting gjorde, hur världen snurrade och hur smärtan sög som en kniv i mig. Varför, kunde jag bara tänka, varför nu varför idag, varför jag?

Medan jag låg och tänkte slog klockan sina öronbedövande slag den hade blivit 03.30. Jag visste var han förvarade sina jaktgevär. Den frestande tanken var att bara göra slut på lidandet, ett skott i tinningen och blodet skulle spruta ut och det skulle vara över, den befriande känslan, att släppa allting och låta tiden rinna ut ur mina fingrar precis som blodet från hålet i huvudet. Högra skåpet ovanför den fula gamla porslin grisen som jag alltid tyckte var så äcklig att se på då jag var barn. Det kliade i fingrarna vid tanken och jag vände mig om så mina armar skrapades mot det styva lakanet och det kändes värre än det hade gjort då, då kändes inte ens smärtan, hur djupt kniven än gick kunde jag inte få bort smärtan i mitt underliv som han hade orsakat bara några minuter tidigare, jag kände inget annat än hur det pulserade och värkte. Men nu kom den svidande vibrerande känslan fram och jag blundade hårt. Högra skåpet ovanför den äckliga grisen, bara ett skott så skulle både mina och hans problem vara ur världen.

Huvudet snurrade vilt och jag visste att mina lakan var fulla med blod vid det här laget, från vart visste jag inte och jag ville inte ta reda på det. När jag satte mig upp och såg ut över mitt mörklagda rum kunde jag inte förstå hur jag någonsin kunnat skratta, hur jag någonsin kunnat le här inne. Det kändes som ett mörkt fängelse. Ett fängelse utan galler. Jag kände den kalla känslan från golvet smälta genom mina strumpor som jag ännu hade på mig. När jag tog sats och ställde mig upp kände jag hur allting började snurra igen och hur det rann blod nerför mitt högra ben. Jag tog några trevande steg mot dörren och kände det kalla handvredet i mina händer. Högra skåpet under den förbannade grisen, bara ett skott.

Trappan kändes som om den var en mil lång och smärtan ekade i min kropp för varje rörelse. Jag lämnade små oformliga spår av blod efter mig men det spelade ingen roll om det nymålade golvet blev förstört, snart skulle det ändå vara över och snart skulle jag äntligen få frid. Snart var jag framme vid det högra skåpet vid den där hemska grisen.

När jag hade ställt mig på golvet nedanför sista trappsteget kände jag paniken stiga i mig och undrade om han hade hört mig, om han skulle komma snubblande, om han skulle tvinga ner mig igen och in i mitt redan värkande inre. Det hade slutat blöda nu och mina spår tunnades ut. Jag tog några trevande steg till vardagsrummet där han hade somnat i soffan, hans mun var öppen och saliv rann ner för den vänstra mungipan, det äcklet, han låg där som om ingenting hade hänt, som om han var fullt nöjd med vad han gjort. Snart framme vid högra skåpet och grisen.

När jag kom fram till skåpet började jag tveka lite, det kanske inte var någon bra ide, jag tänkte att jag kanske borde gå till polisen hitta hjälp men just då den tanken slog mig kom en ilande attack av smärta i hela mitt inre och jag vek mig dubbel, det var hans fel att jag hade ont, det äcklet. Då smärtan mojnat och jag kunde röra mig bättre öppnade jag äntligen det högra skåpet medan mina nakna ben rörde vid porslinsgrisens jämna och kalla yta och lämnade ljusa blodsträck kvar på den.

Jag tog fram hans minsta pistol och tittade efter, den var laddat. Jag siktade noga, mitt på tinningen så det skulle gå rätt in i hjärnan. Min hand skakade lätt men jag ville få slut på lidandet nu, jag ville inte mer, jag ville att det skulle vara över. Avtryckaren kändes nästan orubblig mellan mina kalla fingrar men den rörde sig sakta för att kasta iväg skottet som skulle lätta upp allting, alla smärtor skulle kanske äntligen försvinna. Det small. Jag föll omkull och allting blev svart.

Efter ett tag vaknade jag och insåg att jag hade gjort det, han låg där död och naken dränkt i mitt eget blod på sitt underliv och hans egna rinnande ner från huvudet. Nu var det över nu skulle han inte kunna skada mig mer, aldrig mer skulle han kunna förstöra för mig, aldrig mer skulle jag behöva känna mig äcklad av hans närvaro. Jag sjönk ihop bredvid den äckliga, fula grisen under det högra skåpet och tog ett andetag.